Saschi

Saschis sida

Det är en underbar resa att ha en hund. Men den har varit mycket lång. Speciellt innan hon kom hem. Här ska jag berätta om den resan.

Jag bestämde mig redan när jag var 10 år att jag skulle skaffa hund när jag flyttade hemifrån. Redan då visste jag att mamma inte ville ha en hund, men jag har alltid älskat djur.Som 16-åring bestämde jag mig för vad hon skulle heta: Saschi. Jag läste en bok där det fanns en hund som hette Sascha, men jag tyckte det lät lite för hårt, så jag ändrade den sista bokstaven.

Vilken ras?

Jag flyttade hemifrån, men hade varken tid eller råd att skaffa en hund. Dessutom visste jag inte vad jag skulle ha för ras. Efter några år bestämde jag mig för att ta tag i projektet på allvar. Jag började med att köpa hundböcker. Och fick nästan en chock när jag upptäckte hur många olika raser det egentligen finns. Det kändes som åtminstone en miljon! MINST!!! Särskilt när jag skulle börja jämföra de olika raserna. Till slut hade jag lyckats finna 4-5 raser som jag kunde tänka mig, men ingen av dem kändes riktigt rätt. Jag gick med i SKK och köpte deras CD-rom om raserna som finns i Sverige för att få mer kött på min idéhund. Ändå dröjde det ett bra tag innan jag hittade min ras. Jag såg hela tiden namnet Eurasier på skivan, men eftersom jag inte kände till rasen var jag inte intresserad. Till slut, när min blick drogs till namnet för tusende gången gav jag upp och bestämde mig för att kolla upp den.

Det var rena lyckträffen! Här hade jag den perfekta rasen. Det var bara min egen envishet som hade förhindrat mig från att hitta den. Jag tittade in på rasens hemsida och insåg att jag blev mer förälskad ju mer jag fick lära mig om den.

Var ska jag köpa hunden?

Så var det då problemet med att välja kennel. INGET lätt val när man i princip inte kan någonting om hur en bra uppfödare ska vara. (Kom ihåg att det är första gången jag har hund.) Jag tittade runt lite på olika hemsidor för att få en bild av vad som fanns att tillgå, och det var då jag såg Henne. Det tog bara en tusendels sekund för att bestämma mig. Den hunden SKULLE jag ha en valp efter. SEDAN tog jag reda på vad det var för en hund.

Lejonbols Indra, visst ser hon underbar ut?

Men som den ansvarsfulla person jag är - eller snarare en osäker person som följer alla råd jag får - så tog jag kontakt med flera uppfödare för att höra mig för om deras planer för året efter. Det år jag bestämt skulle bli mitt hundköparår. När jag fick reda på att Indra skulle få valpar blev jag överlycklig, och struntade i alla andra hundar. Varför skulle jag hålla kontakten med andra uppfödare när jag kunde få en valp från den hund jag ville ha från?

Jag åkte upp till kenneln flera gånger under det närmaste halvåret, för att riktigt få in känslan av att jag äntligen skulle få min första hund. Mamma var inte värst glad att jag skulle skaffa hund. Hon försökte övertyga mig om att jag inte var tillräckligt insatt i vad det innebär att ha ansvar för ett djur genom att dra upp alla möjliga orsaker till varför HON inte vill ha något djur. Samtidigt hade hon fräckheten att påstå att det inte alls var hennes egna förbehåll hon använde. Jag vet inte om hon trodde sig själv, jag gjorde det i alla fall inte. För varje argument hon kom med hörde jag bara att hon upprepade ”det här är varför JAG inte vill ha djur”. Hon gav i alla fall upp när jag berättade att jag hade beställt en valp till nästa sommar.

En liten valp

Så i början av april 2005 ringde Eva, uppfödaren, och talade om att Indra hade fått 9 valpar den första april, 2 tikar och 7 hanar. Ville jag ha en av tikarna skulle hon reservera en av dem åt mig.

Sen började den längsta väntan jag varit med om. Jag fick inte komma upp och hälsa på ”min” valp förrän hon var tillräckligt gammal. Men när hon var 4 veckor åkte jag dit för att välja vilken av de två tikarna jag ville ha.

Visst är det svårt att välja? Lika svårt var det att få valparna att titta på mig så jag kunde få några bra kort på dem. De två första bilderna är på Saschi, tredje är på hennes syster, på fjärde lyckades jag få med sju av valparna, och det visar hur olika de kan vara inom samma kull. Till slut, efter två timmars ångest, valde jag ändå den lilla flickan med ljuslila halsband.

Äntligen hemma!

Så var det bara att vänta igen. Den här gången på att hon skulle bli tillräckligt gammal för att få komma hem till mig. Tro mig, de fyra veckorna kändes ännu längre än de fyra tidigare! Jag trodde inte att det var möjligt, men det är sant.

Äntligen var det då dags att åka och hämta henne. Mamma följde med för att köra bilen - och för att se vad det var som hade fått mig fast.

Här ligger hon och vet inte vad som väntar henne. Saschi är den lilla ljusa mitt i bilden. Det blev en lång resa för henne. Första gången i en bil, bort från mamma och allt välkänt, med några främmande människor som ”kidnappat” henne. Hon klarade det utmärkt. Efter bara en kvart låg hon och nästan sov i mitt knä. Där låg hon hela vägen hem.

När vi kom hem efter nära tre timmars färd väntade nästa chock: Hon var inte det enda djuret i det nya hemmet. Det fanns någon där redan tidigare. Hon skulle bli tvungen att dela platsen med en KATT, något jag inte vet om hon sett tidigare. Geisha var inte heller så förtjust i tanken på att det kom någon ny. Men under det första halvåret lugnade de ner sig båda två. Även om de aldrig blev nära vänner lärde de sig att leva med varandra.

Första mötet med andra hundar

Efter att Saschi fått sin andra vaccination var det dags att hälsa på på jobbet med henne. Jag jobbar på ett hunddagis, och det har hela tiden varit meningen att hon skulle följa med mig dit på dagarna. Men precis som med barn måste också hundar skolas in på dagis, något många ägare tyvärr inte tycks kunna fatta!

När vi kom till jobbet stannade hela arbetet av. ALLA skulle titta på den lilla valpen som hälsade på! Till och med grannarna runt omkring dök upp med sina hundar - de flesta av dem var under året - och vi hade en liten ”valplek”. Vilket betyder att Saschi gömde sig, medan de andra valparna lekte. De större valparna försökte få henne att leka, men hon var för ung och rädd.

Veckan efter började jag jobba, och det blev ännu en chock för Saschi. Nu blev hon instängd i ett inhägnat område med några andra hundar. Och matte gick ifrån henne!!!

Under en månads tid fick jag lyssna till hennes ursinniga skall och yl. Varje gång hon såg mig satte hon igång. Sen satte jag in henne med en lekfull hane, och han lyckades få henne att leka. Skönt, tyckte jag, nu slipper jag höra henne hela tiden! Jag andades ut för tidigt! Fortfarande står hon och skäller på mig. Men det är inte lika mycket som under de första veckorna.

Så en varning till er som tänker lämna en hund på dagis:

Hunden bör vara minst SEX månader innan den hamnar på ett så skrämmande ställe! Saschi var bara tre månader och jag får fortfarande betala för det, även om det gått mer än ett år nu.
Hunden måste skolas in för att inte få mentala skador. Om en hund skolas in på rätt sätt blir den lugn och tar inte separationen så hårt. Men överdriv inte! Ett par gånger räcker.
Var lugn när du lämnar hunden. Är du stressad blir hunden stressad, och tänker ”Matte/Husse tycker inte om det här stället! Jag vill inte vara här! Det måste vara farligt här!”

Se mer på min sida om mitt arbete.