Det här är min katt Geisha. Hon är en helsvart huskatt, eller som det hette förr
i tiden; en bondkatt. Jag skaffade henne som sällskap och för att jag älskar djur.
Hon är min andra katt. Den första hade jag bara några år när jag var liten, innan
mamma sålde henne. Men nu ska vi inte uppehålla oss vid Tessan, utan det här är
Geishas sida.
När jag fick henne vid 12 veckors ålder var hon så liten att hon fick rum i min
ena hand. Hon vägde inte ens ett kilo, men hon växte snabbt till sig. Nu vid tre
år väger hon 4,5 kilo och är lagom tjock.
Namnet Geisha kom jag på en dag när jag inte ens tänkte på henne. Jag satt och åt
när det helt enkelt dök upp i skallen på mig. Sen kunde jag inte få det ur tankarna,
så därför heter hon det. Jag tycker att det är en bra metod att bestämma ett namn,
för oftast passar det bättre på djuret än ett namn man har suttit och grunnat på
i evigheter.
Karaktären
Geisha är en liten busunge. Hon älskar att reta mig. När jag går förbi henne kommer
en tass fram och slår på mitt ben. Eller så går hon framför mina fötter hela tiden,
och vägrar att gå undan. Jag trampar henne ofta på svansen eller tassarna - utan
att mena det! Då tittar hon på mig som om jag var världens dummaste människa.
Tycker hon att jag inte bryr mig om henne tillräckligt en dag kan hon göra störtrusningar
fram och tillbaka i lägenheten, bara för att få min uppmärksamhet. Sen kommer hon
och tittar upp på mig, som för att säga ”Ser du mig nu då?” Andra gånger kan hon
tycka att jag är för uppmärksam och på henne med min tillgivenhet. Som när jag tar
upp henne i famnen. Hon tycker inte om att bli buren, vill inte hållas fast över
huvud taget.
Hon är inte på minsta vis långsint, utan förlåter mycket snabbt vad jag än gör med
henne. Klipper jag klorna på henne - vilket hon hatar - kommer hon tillbaka till
mig redan en minut efter att hon fått hoppa ner från mitt knä och ska gosa lite.
Det är som om hon vill säga ”Allt är bra nu! Du gjorde bara det du var tvungen till.
Jag har förlåtit dig!” - För den här gången… nästa gång jag tar fram klosaxen är
det samma kamp igen.
