Jag - en aspie

Hem Min sida Geisha Saschi Linus Innehåll

Jag - en aspie

Som jag skrev på sidan om Asperger syndrom är jag en aspie. Jag fick diagnosen när jag var vuxen, så jag har inte haft den så länge. Psykiatrin har bara skickat mig fram och tillbaka mellan olika personer. Ingen har velat gå till grunden för mina problem.

Det var faktiskt min syster som en dag för några år sedan ringde mig och sa: ”Du har Asperger syndrom.”

Uh!… Vad är det? Jag hade ingen aning om vad hon talade om.

Den långa vägen till en diagnos

Jag läste på lite om det, och insåg att min syster KUNDE ha rätt. Jag var nog inte riktigt med på noterna, men… Det fanns en del saker som stämde in på mig, men också mycket som inte gjorde det. Jag gick till den psykolog jag hade just då och frågade om det kunde vara sant. Hon svarade mycket kort i tonen ”Nej det har du inte. Nu talar vi om något annat!” Det var som att dra ner en svart gardin framför hennes ögon. Det gick inte att ens att få henne att prata om det. Då förlorade jag förtroendet totalt för henne. Jag gick aldrig mer tillbaka.

Därför dröjde det över ett år innan jag var tillbaka i psykiatrin och kunde ta upp frågan om Asperger igen. Den här gången var det läkaren som var motvillig att ta tag i hela undersökningen. Men jag hade läst på en del sedan sist, och krävde att få göra en undersökning. Läkaren satte diagnosen schizofreni på mig, men gick till slut med på att inleda processen med undersökningar. Efter ett halvårs hattande fram och tillbaka.

Jag fick träffa en ny psykolog under sommaren 2001. Hon gjorde en del förberedande tester, som visade på en ojämn förståelsekurva. På nytt fick jag höra att jag inte kunde ha AS. Igen krävde jag att få en ordentlig utredning.

En remiss skickades till ett neuropsykiatriskt team i närheten av där jag bor. När det hade gått över ett halvår ringde min mamma upp dem för att höra när jag skulle få en tid hos dem. Hon fick då veta att de hade skickat tillbaka remissen, för den var inte fullständig. Det fattades en arbetsterapeutisk undersökning. Mamma ringde då till psykiatrin här i stan och frågade när den undersökningen skulle göras. Hon fick svaret att den nya läkaren som hade fått mitt fall kunde ta emot mig om 5 månader. Då blev mamma förbannad på allt och alla och krävde att någon skulle ta tag i det här på en gång. Jag fick träffa läkaren samma eftermiddag. För att få något gjort inom psykiatrin måste man tydligen ha någon som ställer upp för en!

Jag träffade läkaren två gånger och hon gav mig genast diagnosen Asperger. Men fast jag hade fått rätt var jag inte riktigt nöjd - jag tyckte att hon hade varit lite för godtycklig i sitt sätt att sätta diagnos. Än en gång krävde jag att få göra en ordentlig utredning, så jag blev inskriven till psykiatriska rehab för att träffa en arbetsterapeut som skulle göra den undersökning som behövdes för att jag skulle kunna utvärderas. Jag stannade kvar på rehab också efter att undersökningen var klar.

I november 2002 fick jag äntligen en tid för en riktig utredning på neuropsykiatriska kliniken några mil från min hemort. Första frågan jag fick där var varför jag ville göra en undersökning - jag hade ju redan en diagnos. En diagnos jag kände att jag själv hade satt på mig, ja. Jag berättade att jag ville veta om den var korrekt och om det fanns något mer, för jag litade inte riktigt på läkaren som satt diagnos på mig. Jag tyckte att hon hade gjort det lite enkelt för sig genom att följa min ledning. Dessutom hade jag fått reda på att hon hade en förkärlek att sätta diagnoser på folk så att hon blev av med dem. Diagnoser som ofta inte stämde.

Nu när jag ser tillbaka på min tid inom psykiatrin, inser jag att tecknen fanns där redan tidigt. Om någon hade gjort sig besväret att läsa igenom min journal hade personen antagligen insett att jag hade någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder.